fortsättning med ny look på blogSPOT:
http://enklabloggen.blogspot.com
Har ett eget privat "Gudsbevis", eller Gudsargument:
Jag kanske har selektivt minne, men jag upplever att jag på något sätt blivit "hjälpt" varje gång i mitt liv då jag varit i nöd och vänt mig till Gud, genom bön. Tror dock att jag behövt be mycket, i stor envishet, kanske en timme eller mer, men att jag då inte någon gång blivit "övergiven".
En annan konstig känsla: Det verkar som om bönen tar bort ensamheten: Ofta när jag tyst och enträget ber för mig själv, kommer det plötsligt fram någon jag känner (ok, Lund är inte en världsmetropol) och det blir ett intressant samtal. Varför just när jag ber? Och då jag känner mig ensam?
